Jag vill bara säga TACK! Tack till er som skriver fina kommentarer och som senaste månaderna till och med tackat mig för en bra blogg trots att jag uppdaterar sällan. Det är kul att ni hänger kvar! Några stycken av er har även skrivit att ni blir stolta över mig fast ni inte känner mig, hur underbart är inte det? Lika glad som jag blir över de fina orden blir jag över att jag har läsare som kan glädjas åt andra, och som trots att jag inte har en aning om vilka ni är kan ta er lite tid åt att skriva en kommentar som gör min dag. Kommentarerna säger mycket mer om er än om mig.

Jag kan även bli lite förvånad när ni beskriver mig så fint. Jag lägger upp fina bilder som jag har tagit och bilder från speciella tillfällen, jag lyfter fram det positiva i mitt liv, men jag skriver väldigt lite om vad jag tycker och tänker, och om mig själv egentligen. Det kanske går att få en relativt bra uppfattning om en person ändå, men från mitt perspektiv som bloggare kan det kännas en aning märkligt då jag tycker bloggen visar en liten och ytlig del av mig. Jag skulle vilja dela med mig mer av mig själv, jag känner att jag har mycket att ge, och om det på något sätt kan inspirera någon är det underbart - det finaste man kan få höra är att man är en inspiration. De bloggar som inspirerar mig mest är de som är väldigt öppna, men jag vet inte riktigt hur man bloggar på det viset längre (jag sparar fortfarande alla lite längre texter i utkast istället för att publicera dem). Jag brukade bjuda mycket mer på mig själv men det har blivit svårare med tiden, kanske för att jag har blivit så medveten om att det faktiskt är främlingar som läser och att ju mer jag bjuder på mig själv desto sårbarare blir jag. Det finns de som inte vet var gränser går. Tyvärr är det lätt att glömma bort att det faktiskt finns underbara människor till vilka jag gärna skulle dela med mig av mer, som kanske hittar något att inspireras av. Vissa av er känner jag till och med igen namnen på och vet att ni har följt med ett tag, jag har möjligtvis tittat in på er blogg eller Instagram och er känns det som att jag känner on some strange level, trots att jag knappt vet något om er... Förutom att ni finns där. Och delar min glädje och mina upplevelser. Det är nog det som gör att jag fortfarande håller hårt i bloggen, tack för att ni då och då påminner mig om det!

 

Sommaren är här och plötsligt blir man överöst med livets härligheter, samtidigt som mitt behov av att dokumentera dem överöser Instagram med bilder. De senaste dagarna har jag avslutat det sista projektet och haft vernissage, insupit all grönska och blomning trots pollenallergin, njutit av spontana picknickar, promenader och fikor, och firat min pojkväns födelsedag både i Uppsala och Stockholm. Även min kära mor fyllde år igår, men hennes firande sker på distans då hon njuter i Istanbul för tillfället. Jag älskar denna tid på året, jag blir alltid nykär i livet.

 

Rutten ser ni på bilderna ovan. Vi landar först i New York där vi stannar i nästan en vecka innan vi flyger till västkusten där vi planerar att bila från San Francisco (A) till San Diego (D), och då åker vi längs den berömda Highway 1. Vi tänkte stanna några dagar i varje stad. Exakt hur vi tar oss till Las Vegas (E) är fortfarande inte spikat, men tanken är att vi stannar där i några dagar, varav en av dem dagarna blir en utflykt till Grand Canyon (F), för att sedan flyga hem igen via New York. Vi har några månader kvar på oss fram till augusti att planera, förbereda och tjäna ihop tillräckligt för resan, och be för att inget går snett (har redan varit tvungen att lösa problem efter problem) men jag spricker av längtan redan nu. Om ni har tips utöver de vanliga man hittar i varje reseguide är ni mycket välkomna att dela med er av dem! 

 

Eftersom alla är vinterbleka och en aning kameraskygga, inklusive jag själv, får matbilder från Instagram duga som någon form av representation för senaste tiden. Om jag ens minns vad jag har gjort (this is why you have a BLOG!). Veckan började väldigt konstigt. Jag blev plötsligt magsjuk natten till söndagen och fick feber som höll i sig hela dagen oavsett hur många alvedon jag stoppade i mig. Jag hade så ont i kroppen och trodde att jag var körd för resten av veckan, för att nästa dag vakna som att inget hade hänt. Jag var inte ens seg som man brukar vara när man nyss legat utslagen. What... the...? Bra jobbat mina små vita blodkroppar.

 

Tiden har sedan dess flugit förbi och resten av veckan har gått åt att skriva uppsats, förbereda presentationer och återigen en massa bokningar och andra förberedelser - det tar aldrig slut. Men jag gillar det (till en viss mängd), jag får energi av det. Och tiden går snabbare. Jag har nog aldrig någonsin varit lika mindfucked som nu när det kommer till tidsuppfattning. Den här utdragna vintern gör att jag ständigt måste påminna mig själv om att det snart är maj och att januari inte var igår utan för några månader sedan! Väntar fortfarande på den fasansfulla pollenchocken... Har bunkrat upp med tabletter, nässpray och ögondroppar, i år är jag redo. Bring it on biaaatch. 

Det känns som att vi började med projektet nyss, men redan igår var det dags för delgenomgång för att diskutera det vi har gjort hittills. Jag är fortfarande i skisstadiet och inser att en månad till slutinlämning är för lite. Det är otroligt mycket att tänka på, allt från konstruktion till utformning och vilka material jag ska använda och materialens livscykel. Vi går in på detaljer mer och mer för varje projekt, men jag tycker att detta projekt är det roligaste hittills. Vi får se vad jag säger när jag börjar slita håret av mig om några veckor, haha.  

Min långfredag var allt annat än långtråkig! Å andra sidan, jag vet väldigt lite om påsktraditioner... Först fick jag avnjuta en middag med alla tjejer från gymnasiegänget - äntligen lyckades vi få ihop alla sju! Sedan mötte jag upp my partner in crime för en sjukt rolig hiphopkväll på Berns. Älskar när spontana kvällar blir överdrivet lyckade. Och jag älskar att vakna på morgonen med kamerarullen på telefonen full av suddiga och groteskt fula bilder. Det, tillsammans med värken i ben och fötter, är tecken på en bra kväll.

Vid den här tiden förra året skulle jag iväg till Tokyo. Det är förmodligen därför jag nuförtiden ofta får flashbacks från den resan, och kanske även för att de flesta klasskamrater nu är borta på studieresor. Vad jag saknar den staden. Galna, fantastiska, underbara, bästa Tokyo. I'll be back, I promise.
Vill ni se fler bilder finns det en väldigt massa inlägg under kategorin Tokyo 2012. 

Det här med att uppdatera minst en gång om dagen höll i en vecka, tills jag var tvungen att börja vakna kl sex varje dag för att ta mig till jobbet. Tidiga morgnar och jag är en ökänd kombination. De tre senaste dagarna har bara smält ihop till en enda väldigt trött och stressad massa, speciellt gårdagen då jag spenderade hela dagen med att ringa och ta emot samtal och meddelanden om det ena och det andra, och samtidigt försöka jobba. Kände mig som en assistent/organisatör/event planner som går runt med ett headset och pratar med tio personer på en gång "No, not red flowers, pink! Yes, no. Yes. Not 200, 100! I SAID PINK FLOWERS FOR GODS SAKE!". Ni vet vad jag menar. Men ska man se det från den ljusa sidan betyder faktumet att det finns så mycket att planera, boka, fixa och betala att mycket roliga händelser är på g! Och solen. Glöm inte solen.