Lana Karat -




2014-06-01

Crossed the finsih line

Jag har förträngt bloggen för att slippa ta itu med detta "long time no see"-inlägg. Hur börjar jag det? Hur sammanfattar jag senaste tiden? Kommer jag ens ihåg något? Ska jag bara strunta i det och kanske lägga ner skiten? - Nej! *vägrar ge upp* Jag ska ta itu med det, hur långt inlägget än blir, och börja uppdatera igen lite mer frekvent, jag har trots allt en hel del på lager. Here we go:

Long time no see! Som ni vet har frånvaron berott på kandidatprojektet och nu är det äntligen över! Det är färdigritat, inlämnat, presenterat, över. Det som kändes så långt ifrån blev plötsligt verklighet. Men inte utan blod, svett och tårar. Det är först nu när jag har fått sova ut ordentligt i flera dagar och blivit van vid känslan av att det inte finns några måsten eller stress som jag känner mig som mig själv igen (note to self: dygna aldrig igen) men jag kan fortfarande inte förstå att årskurs tre så gott som är över och att jag i princip har en kandidatexamen i arkitektur. KANDIDATEXAMEN I ARKITEKTUR! Det känns som att jag började igår! Är det nu jag ska börja lida av separationsångest? Den nya skolan planeras vara klar tills jag börjar igen efter praktiken, vilket betyder att jag har spenderat min sista sena kväll i vår fula betingklump på Östermalm. Nej, jag kan fortfarande inte smälta det så jag låter bli. 

Som vanligt under en intensiv period i skolan känns det som att jag varit i en konstig bubbla och efteråt vaknat upp ur det tillståndet och behövt hoppa på tåget som heter the real life. Har försökt hänga med i annat under projektet också men det är svårt att koncentrera tankarna på mer än en sak. Översvämningarna i Bosnien har varit en stor distraktion, som också gett perspektiv och påmint mig om att projektet är det minsta problemet i världen. Samtidigt som det har varit hjärtskärande att följa utvecklingen har det även varit otroligt rörande att se hur människor engagerat sig, spridit ordet, skänkt pengar och förnödenheter och hjälpts åt att hjälpa. Förenats. Som ett litet plåster på ett enormt sår, som är för litet för att hela skadan men som symboliskt ger någon slags tröst. Bosnien är fortfarande i stort behov av hjälp och kommer vara det ett bra tag fram över. Utöver att folks egendomar och infrastruktur är förstört finns även risken för smittspridning och landminor från kriget som flyttats från säkrade områden. Jag vet inte riktigt vad jag känner över att jag ska dit om två veckor. Även om Sarajevo är skonat känns det jobbigt att åka dit på "semester". Jag måste göra något, men vad jag än gör känns det inte tillräckligt. Har överhuvudtaget en dålig uppfattning om hur läget och stämningen är där. Det återstår att se. 

Något annat som stulit min uppmärksamhet är Sveriges politik och EU-valet. Jag säger bara tack twitter - favoritmediet på senare tid och det bästa sättet att hänga med i vad som händer i världen och sprida det vidare (hittar ni mig inte här eller på Instagram så finns jag där). Jag hoppas att ni röstade. Och om inte, jag hoppas att ni nu har insett hur viktigt det är att rösta efter att så många rasistiska partier fått växande stöd runt om i Europa. SDs siffror chockar mig inte då undersökningarna visat samma resultat länge, resten av Europa skrämmer mig desto mer. Ändå har jag börjat känna lite apati mot den tiondelen av befolkningen som röstar mot mänskligheten, som att jag har blivit trött och inte längre orkar bli upprörd för att det känns hopplöst, som att jag inte orkar ta dem på allvar längre - vilket är det absolut farligaste man kan känna. Därför blir jag så obeskrivligt glad och rörd över att ständigt bli påmind om att det finns en mycket starkare motpol här, att rött, grönt och rosa växer i Sverige, att jag är omringad av etniska svenskar som blir mer upprörda än jag över SDs framgångar. Ni är mitt botemedel mot hopplöshet och ni får mig fortfarande att känna mig trygg i mitt älskade Sverige. Tack. Och nu i september gäller det att rösta, rösta, RÖSTA!

Undrar om jag kan klämma in lite fler seriösa ämnen i det här inlägget, när jag redan är igång. Men det är vad jag haft på hjärtat och i huvudet senaste tiden, lika bra att få ut det. Jag har faktiskt hunnit med en del roligheter senaste månaden trots allt arbete, men det får jag ta i kommande inlägg. Ska inte glömma att påpeka det uppenbara: Det har hunnit bli sommar!

Kommentarer
Postat av: tihelo

Alltså, är bara tvungen att gratulera, blir riktigt glad när ungdomar från vårt hörn (f.d. Jugoslavien) lyckas!
Du är grym och din blogg äger! :D

Svar: Tack så mycket!!!
Lana Karat

2014-06-03 @ 00:55:14

Leave a comment:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


Trackback