2015-03-12

A Happy Birthday


Idag fyller jag 23 år! Det är ingen speciell siffra, men en mycket bra ålder. Livet är som bäst just nu och det är värt att firas! Utöver det vet alla att jag älskar att fylla år! Jag fick en väldigt fin present av mother earth - en fantastiskt solig vårdag.



Mina underbara kollegor lämnade detta på mitt bord! Allt går i chokladtema. Så blir det när man är känd som kontorets gottegris.



Efter jobbet sa min pojkvän åt mig att gå upp till Katarinahissen. Och där fanns världens finaste vy över Stockholm, solnedgång och han med ett dussin ballonger, blommor och presenter i händerna. Dog lite. Jag älskar ballonger. Och allra mest honom.

 
Sedan väntade middag, tårta och uppvaktning av min kära familj. Jag är mer än nöjd!

2015-02-25

Mexico


På den här overkligt underbara platsen har jag varit, och nu är jag tillbaka. Jag har hunnit med mycket sedan sist, till och med en tur över Atlanten. Till underbara MEXICO! Bästa solsemestern någonsin med bästa sällskapet. Med tanke på hur frekvent mitt bloggande har varit är jag skeptisk till att jag kommer lyckas välja ut bilder till inlägg bland de två tusen jag har från resan, men jag ska försöka. Kanske blir klar till jul.
 

2015-01-03

Happy New Year!


Gott nytt år!!! Och tack till er som hänger kvar! Jag har firat in det nya året med min pojkvän för femte året i rad och mitt underbara kompisgäng som på sista tiden blivit en extra familj. Som min mycket kloka vän D påpekade i ett lite onyktert men mycket lyckligt tillstånd, "vi är det bästa som hänt oss i år". Och jag kan inte annat än hålla med. Med fantastiska vänner, gamla och nya, en frisk familj, en kandidatexamen och en första arkitektanställning vill jag gå ut och knacka på alla träd i skogen för att min uppåtgående lyckospiral inte ska vända. Mycket är dock upp till en själv, och med risk för att låta som Dr. Phil så har jag några ledord (ledmeningar?) som jag hållit mig till de senaste åren och ska fortsätta med: 
1. Välj lycka. Välj vilka människor som ska finnas i ditt liv, välj att kämpa för det du vill uppnå, välj bort det som får dig att må dåligt.
2. Uppskatta, allt. Och ta inget för givet. Även en "skitdag" är en dag i ditt korta liv där du kan uppskatta mycket, typ att du har tak över huvudet.
3. Ha lite tur, och ta vara på den. Ibland råkar det hända att fantastiska människor korsar ens väg och att möjligheter dimper ner i ens knä. Det gäller bara att känna igen dem.

2015, here we go.

2014-11-16

Hamburg


Under augustis sista dagar åkte jag på studieresa till Hamburg med resten av kontoret! Det var ett perfekt tillfälle att komma in i gänget och dessutom se en stad som annars inte ligger överst i ens lista på städer att besöka. Hamburg var över förväntningarna måste jag säga. Förvånansvärt vackert med mycket kanaler, grönska och fina bostadsområden vid sidan av den ruffa och industriella hamnmiljön runt Elbe. På många sätt påminner staden om Stockholm, ganska låg bebyggelse, mycket närhet till vatten och naturinslag, och väldigt mycket nybyggen runt stadskärnan - vilket också var anledningen till att Hamburg blev resmålet. Två av de tre dagarna hade vi en egen buss och guide som tog oss till olika intressanta platser ur arkitektur- och stadsplaneringsperspektiv (mer om det i ett annat inlägg). På kvällarna njöt vi av middagar och även en del fest. Som om vi hade planerat efter det prickade vi in exakt de tre dagar då festivalen runt lilla Alstersjön mitt i stan pågick. Runt hela sjön fanns marknader, barer, tivoliaktiviteter, till och med utomhusklubbar. På alla håll serverades korv och öl och varje kväll fick vi se en ny fyrverkerishow. Härligt tyskt välkomnande!
























2014-11-13

Revival

Kan det vara ett nytt inlägg eller ser ni i syne? Men dra på trissor, det ÄR ett nytt inlägg! I några veckor nu har jag dock funderat på om jag ska lägga av med bloggandet, eftersom jag i princip redan har gjort det. Det är första gången jag verkligen har övervägt det sedan jag skaffade den för snart sju(!) år sedan. Förstår ni hur länge det är!?! Det känns sorgligt att den står ouppdaterad men det finns inte tid och motivation längre. Jag trodde att jag skulle ha mycket mer av det när jag börjar jobba och inte har några "måsten" i form av studier att tänka på när jag går hem för dagen. Och det har jag. Men det innebär också att jag hittar på mer efter de åtta timmarna på kontoret, för plötsligt slutar jag samtidigt som mina vänner och har mycket lättare för spontana träffar, AW:n, middagar och annat efter jobbet. De kvällar jag får över vill jag bara spendera i sängen framför en serie. Och vad betyder det? Jo, det betyder stackars BLOGGY! 

Men nu ska jag återigen vara den envisa åsna jag är när det kommer till bloggen och ännu en gång skriva det jag skrivit några gånger för mycket senaste året... Jag ger inte upp! Struntar i att det är föråldrat, för mig har det aldrig handlat om göra det för att alla andra gör det, att visa alla andra vad jag gör eller att tjäna pengar på det. Det har alltid handlat om att samla och dela fina foton, minnen och upplevelser i mitt egna format och design. Och så länge instagram inte utvecklas ytterligare eller jag skaffar en kamera som jag kan skicka bilderna till telefonen direkt så får bloggen vara kvar. Eller när jag är redo att hantera separationsångesten och identitetskrisen som väntar när jag slutar blogga. Dags för ett nytt försök, igen! Stay tuned (lovar att jag inte luras, inte med flit iallafall!).

2014-09-08

Balkan Fisher Family


Sommaren är så gott som slut men jag har fortfarande massvis med sommarbilder på lager. Inte minst alla semesterbilder från mina två omgångar i Kroatien (usch vad jag ligger efter). Att döma av antal bilder på datorn har fisket definitivt varit favoritsysslan i Sverige. Inte för att det finns mycket fisk att få upp i överhettade sjöar, men för att vi har en bra ursäkt för att picknicka, grilla och hänga vid vattnet. Åtminstone för de flesta av oss - några tycker att fisket betyder mer än sällskapet, no names mentioned... Balkan Fisher Family, som vi kallar vårt missanpassade gäng, har bara blivit större och större för varje gång och mer hungriga efter gammelgäddan. Om det är något vi är (förutom bra på att överskatta oss själva) så är det envisa - än är det inte över!























2014-09-07

When working days are good days

Jag lever, jag mår bra, jag är lycklig! Och jag måste uppdatera för att jag har fått en utskällning av mina vänner för att de går in på min blogg varje dag i onödan. Men att börja jobba innebär omställning och nya vanor, och jag har knappt öppnat min dator på veckor... Men till det viktiga: Jag ÄLSKAR det! Älskar kontoret, människorna, arkitekturen, älskar att bara få vara där och ta in allt nytt. So far so good. De är så duktiga och jag har redan fått ta del av intressanta möten och projekt, jag har fått gå på ArchiCAD-kurs och till och med fått åka på studieresa till Hamburg. Jag ser så mycket framemot resten av detta ett år långa kapitel i mitt liv. Det låter töntigt, men jag känner mig nykär. Ni vet, när man tycker att precis allt är fantastiskt. Och för första gången sedan... minns inte när... går jag och lägger mig i tid och vaknar tidigt, för att jag längtar efter att gå till kontoret. Nu har det bara gått tre veckor och allt är fortfarande väldigt nytt, och jag lär säkert bli trött på livet femtioelva gånger, men att sluta uppskatta att jag får jobba i ett yrke jag älskar lovar jag mig själv att aldrig göra. Och så länge man uppskattar och värdesätter det är det svårt att inte också glädjas över det. 


2014-08-05

Back in Stockholm


Dags för ett nytt halvhjärtat försök att få liv i bloggen och lägga upp semesterbilder. 
Jag vill verkligen men det tar emot att göra något whatsoever när jag är i mitt lata semester mode. Förutom att åka på semester. Jag hade inte haft något emot att åka tillbaka, en tredje gång. Nu, direkt. Det är första gången på länge som jag kommer hem och inte saknar Stockholm, trots att det aldrig har varit finare och varmare (what's up med värmeböljan?!?). Det är som att jag har saknat sommaren i Bosnien och Kroatien extra mycket och försöker ta igen för att jag inte åkte ner förra året, men jag får inte nog. Hur kan man någonsin få nog av adriatiska havet, maten, folket? Slutsats: Aldrig någonsin en sommar utan det igen. 

2014-07-13

Vacation Mode

 
HEJ BLOGGLÄSARE! Jag förundras över att ni fortfarande finns! Jag försvann utan förvarning då jag hade mycket att göra innan jag åkte iväg utomlands, och jag har funderat på att bara låta bli att uppdatera överhuvudtaget så länge jag är i mitt vacay mode, men bloggen förtjänar bättre. Det är ju när man har haft mycket för sig som det ska dokumenteras! 

Jag kom hem från min vistelse i Bosnien och Kroatien för några dagar sedan. Har aldrig åkt så tidigt som 14:e juni till Bosnien, och kommer nog aldrig att göra det igen då jag nu har alldeles för mycket ledig tid kvar tills jag börjar jobba 18:e augusti. Kan man ha för mycket ledig tid under sommaren? Ja, det kan man. När alla andra jobbar eller är bortresta kan den lediga tiden kännas ensam och utdragen här hemma. Den enda lösningen jag ser på detta "problem" är att åka tillbaka, och det är exakt vad jag ska göra om en vecka. Spontant, underbart och mycket klokt om ni frågar mig. 

Mer om hur jag har haft det i kommande inlägg. Med bilder så klart. Funderar på om jag ska lägga upp semesterbilderna först eller ta allt i kronologisk ordning från där jag slutade sist. Efter att skolan slutade hände det ena efter det andra - födelsedagsfester, min brors student, avslutning i skolan, utställningar - och plötsligt satt jag på ett flyg till Bosnien utan att jag själv hade förstått det. Det var först efter några dagar i Kroatien med riktig vila som jag slappnade av helt och hållet och insåg att jag är på semester på riktigt. Nu känns det dock så märkligt att vara hemma utan något att göra att jag skapar egna måsten, som att rensa bilder på dator, storstäda skrivbordslådorna, uppdatera bloggen... Behöver en omgång till utomlands.


2014-06-01

Crossed the finsih line

Jag har förträngt bloggen för att slippa ta itu med detta "long time no see"-inlägg. Hur börjar jag det? Hur sammanfattar jag senaste tiden? Kommer jag ens ihåg något? Ska jag bara strunta i det och kanske lägga ner skiten? - Nej! *vägrar ge upp* Jag ska ta itu med det, hur långt inlägget än blir, och börja uppdatera igen lite mer frekvent, jag har trots allt en hel del på lager. Here we go:

Long time no see! Som ni vet har frånvaron berott på kandidatprojektet och nu är det äntligen över! Det är färdigritat, inlämnat, presenterat, över. Det som kändes så långt ifrån blev plötsligt verklighet. Men inte utan blod, svett och tårar. Det är först nu när jag har fått sova ut ordentligt i flera dagar och blivit van vid känslan av att det inte finns några måsten eller stress som jag känner mig som mig själv igen (note to self: dygna aldrig igen) men jag kan fortfarande inte förstå att årskurs tre så gott som är över och att jag i princip har en kandidatexamen i arkitektur. KANDIDATEXAMEN I ARKITEKTUR! Det känns som att jag började igår! Är det nu jag ska börja lida av separationsångest? Den nya skolan planeras vara klar tills jag börjar igen efter praktiken, vilket betyder att jag har spenderat min sista sena kväll i vår fula betingklump på Östermalm. Nej, jag kan fortfarande inte smälta det så jag låter bli. 

Som vanligt under en intensiv period i skolan känns det som att jag varit i en konstig bubbla och efteråt vaknat upp ur det tillståndet och behövt hoppa på tåget som heter the real life. Har försökt hänga med i annat under projektet också men det är svårt att koncentrera tankarna på mer än en sak. Översvämningarna i Bosnien har varit en stor distraktion, som också gett perspektiv och påmint mig om att projektet är det minsta problemet i världen. Samtidigt som det har varit hjärtskärande att följa utvecklingen har det även varit otroligt rörande att se hur människor engagerat sig, spridit ordet, skänkt pengar och förnödenheter och hjälpts åt att hjälpa. Förenats. Som ett litet plåster på ett enormt sår, som är för litet för att hela skadan men som symboliskt ger någon slags tröst. Bosnien är fortfarande i stort behov av hjälp och kommer vara det ett bra tag fram över. Utöver att folks egendomar och infrastruktur är förstört finns även risken för smittspridning och landminor från kriget som flyttats från säkrade områden. Jag vet inte riktigt vad jag känner över att jag ska dit om två veckor. Även om Sarajevo är skonat känns det jobbigt att åka dit på "semester". Jag måste göra något, men vad jag än gör känns det inte tillräckligt. Har överhuvudtaget en dålig uppfattning om hur läget och stämningen är där. Det återstår att se. 

Något annat som stulit min uppmärksamhet är Sveriges politik och EU-valet. Jag säger bara tack twitter - favoritmediet på senare tid och det bästa sättet att hänga med i vad som händer i världen och sprida det vidare (hittar ni mig inte här eller på Instagram så finns jag där). Jag hoppas att ni röstade. Och om inte, jag hoppas att ni nu har insett hur viktigt det är att rösta efter att så många rasistiska partier fått växande stöd runt om i Europa. SDs siffror chockar mig inte då undersökningarna visat samma resultat länge, resten av Europa skrämmer mig desto mer. Ändå har jag börjat känna lite apati mot den tiondelen av befolkningen som röstar mot mänskligheten, som att jag har blivit trött och inte längre orkar bli upprörd för att det känns hopplöst, som att jag inte orkar ta dem på allvar längre - vilket är det absolut farligaste man kan känna. Därför blir jag så obeskrivligt glad och rörd över att ständigt bli påmind om att det finns en mycket starkare motpol här, att rött, grönt och rosa växer i Sverige, att jag är omringad av etniska svenskar som blir mer upprörda än jag över SDs framgångar. Ni är mitt botemedel mot hopplöshet och ni får mig fortfarande att känna mig trygg i mitt älskade Sverige. Tack. Och nu i september gäller det att rösta, rösta, RÖSTA!

Undrar om jag kan klämma in lite fler seriösa ämnen i det här inlägget, när jag redan är igång. Men det är vad jag haft på hjärtat och i huvudet senaste tiden, lika bra att få ut det. Jag har faktiskt hunnit med en del roligheter senaste månaden trots allt arbete, men det får jag ta i kommande inlägg. Ska inte glömma att påpeka det uppenbara: Det har hunnit bli sommar!

2014-05-16

Flooding in BiH

Situationen i Bosnien & Hercegovina var illa förr, nu är det katastrofalt. Översvämningar i landet och resten av Balkan förstör byggnader, vägar, broar, slår ut elektriciteten och några människor har drunknat. Hjälp behövs. Det bästa jag har hittat genom sociala medier hittills är att donera till Djeca Djeci, men ni får gärna komma med andra förslag på organisationer och initiativ som tagits för att hjälpa de utsatta. Då många av oss åker till Bosnien snart vore det bra med info om vad man kan göra på plats också, oavsett hur länge man är där. Var ska man vända sig? 



UPDATE: APU Network och föreningen Neretva har startat en insamling där man kan smsa sitt bidrag eller ge via kontokort på denna sida: http://foreningsinsamling.se/fundraisers/hjalpbosnien/


Det går även att stödja Röda Korset som finns på plats i Bosnien och Serbien, smsa AKUT till 72900 för att skänka 50 kr. 
 
Våra Barn har gjort ett fantastiskt arbete med att samla in förnödenheter och skicka ner till Bosnien. Det går att donera pengar på deras hemsida: http://stiftelsenvarabarn.se/ och besöka deras FB-sida för information om hur det går med insamlingarna. 

 

2014-05-03

You do the countdown



Sista månaden nu och sedan är det över. Jag har bara några veckor på mig få ihop allt både i och utanför skolan, och sedan kan jag andas ut och dansa barfora över gräset. Eller inte, eftersom jag inte kan andas av allt pollen. Om ni är de lyckliga som inte har lagt märke till det så har det varit extremt höga halter de senaste dagarna, vilket för mig är lite av en dödsdom. Jag har gett upp på "att vara ute och njuta av solen" eftersom det slutar med att jag behöver inhalatorn för att andas. Just nu regnar det dock. God bless the rain. 

Kandidatuppsatsen är i alla fall inlämnad, nu är det "bara" kandidatprojektet kvar som har gått allt annat än strålande för mig. Men jag tror att det äntligen har börjat lossna i processen, nu är det bara att jobba i ett dubbelt så snabbt tempo. Jag är förbi panik-ångest-det-här-kommer-inte-att-gå-stadiet och är nu i whatever-det-blir-som-det-blir-stadiet. Är tacksam över att praktiken är fixad och att jag vet vad jag ska göra nästa år så att jag åtminstone slipper tänka på det. En av mina classmates skämtade om att min tröga process är ett straff för att det gick så snabbt för mig att få praktik, och jag börjar undra om det kanske är sant. Skon måste alltid klämma någonstans. Och som min gammelmormor sa, om allt går bra - stoppa en sten i skon. Just nu är projektet min sten.

Sommaren har dock aldrig varit så oklar som nu. Det är första gången sedan jag fyllde 16 som jag inte ska jobba en enda dag hela sommaren, och ändå är det första gången jag inte har en ordentlig semester planerad. Jag har en enkelbiljett till Sarajevo som jag köpte i januari, and that's it. Sedan får jag se hur länge mina nära och kära (som alla typiskt nog jobbar sommaren då jag är ledig) kan hänga med mig. Kanske stannar jag bara en vecka, kanske mer. Kanske åker jag någon annanstans senare eller chillar hemma i Sverige. Vem vet, oplanerat kanske funkar bra för mig också? Ha ha.

2014-04-22

I need your like


Jag brukar inte ens försöka mig på tävlingar då jag aldrig vinner något, men det här priset var för bra för att inte försöka - en flygbiljett till Japan! Ni som känner mig eller har följt min blogg länge vet om min kärlek för Tokyo och hur gärna jag vill tillbaka dit, så nu använder jag mig av de medel jag kan, dvs sociala medier, för att åtminstone ha en liten chans att vinna! Det är nämligen en jury som bestämmer vinnare av de tio mest gillade bilderna. Jag skulle vara otroligt tacksam om ni kunde gå in HÄR (eller klicka på bilden) och gilla den översta bilden! Och mycket kärlek till er som redan har röstat! 

Please, help me win a trip to Japan by liking the top picture HERE! It would mean a lot! Much love to those of you who have already voted!

2014-03-15

Birthday Celebration


De senaste åren har jag varit dålig på att styra ett ordentligt födelsedagsfirande, den här perioden på året är alltid stressig och alla större planer går alltid i stöpet, likaså i år. Som tur hade min närmsta skara ändå räknat med att fira mig och därför kunde jag dagen innan (bra där Lana) ändå dra ihop de flesta på en middag. Det blev libanesiskt på Tabbouli, supergott och supermysigt nere i en röd grotta. Men det allra bästa var så klart sällskapet - herregud vilka fantastiska människor jag har i min närhet. Jag skulle kunna go on and on om hur duktiga och ambitiösa de är och vilken stor inspiration samtliga är för mig. Men det viktigaste är att de är så genuina och fina människor på alla sätt, och underbara vänner. Jag är så lyckligt lottad. 

2014-03-13

Birthday


Igår fyllde jag 22! Efter nästan en hel dag i Uppsala (där platsen för mitt kandidatprojekt är) åkte jag hem och firade det med familj och pojkvän. Bra dag med bra humör precis som varje år! Att det kändes som första riktiga vårdagen var också helt underbart. Mindre underbart var att jag inte var beredd på POLLENCHOCKEN! Först kunde jag inte avgöra om det var allergi eller förkylningen jag lidit av senaste veckan men mot kvällen låg jag och hade svårt att andas och kunde knappt titta genom mina röda rinnande ögon vilket avslöjade att min kära fiende är tillbaka i luften.

Som följd av detta lyckades jag med min första bedrift som 22-åring imorse - att droga mig själv till sömns. Jag råkade ta en stark sömntablett istället för pollentablett (jag vet, HUR?) och insåg mitt misstag så fort jag svalt den. Jag kan inte framkalla kräkningar själv har jag kommit fram till nu efter att jag försökt på alla sätt. Försökte till och med hänga upp och ner med min pojkvän som höll upp mig i benen medan jag tryckte fingrarna i halsen, men nej. Framkallade bara tårar och satt tillslut på badrumsgolvet och grät/skrattade för att jag verkligen inte ville somna idag då jag har så mycket att göra. Hela situationen var väldigt komisk och min bror stod skrattandes bredvid och påpekade gång på gång hur körd jag är. 

Det slutade med att jag sov bort hela dagen. Imorgon ska jag presentera hur långt jag kommit med projektet sedan vi kom hem från Hongkong. Känns som ett skämt efter att man har lidit av magsjuka, förkylning, pollenallergi och sedan lyckas droga ner sig en hel dag. Wish me good luck! 


2014-03-07

Back from Hong Kong


Så var man tillbaka från denna otroligt häftiga stad! Se bara på bilden, det måste vara en av de mest fantastiska vyer jag sett in real life! Har haft en väldigt kul vecka borta från verkligheten och nu är det dags att ta tag i allt igen. Det måste vara första gången det känns som att jag har varit borta mer än jag faktiskt har, vet inte om det beror på att jag upplevt så himla mycket på så kort tid eller på grund av de stora skillnaderna i tid, klimat och samhälle överhuvudtaget. Håller fortfarande på att återhämta mig. Jag är en aning jetlaggad, fast åt det bra hållet då jag vaknar extremt tidigt på morgonen. Min mage är inte heller helt och hållet sig själv sedan jag var magsjuk under en dag mot slutet av resan. Hursomhelst, har i vanlig ordning massvis att dela med mig av och många bilder att lägga upp! Hoppas att ni gillar reseinlägg för det är i princip vad denna blogg består av på senare tid.

2014-02-25

Off to Hong Kong

Bloggen är inte död, jag har bara varit väldigt ockuperad och stressad de senaste dagarna. Och då har jag knappt varit i skolan alls i och med att vi har haft skrivvecka för kandidatuppsatsen. Har haft mycket att tänka på och hinna med på kort tid, och har sovit väldigt lite och oregelbundet. Känner mig mentalt slut. Men nu, äntligen, ska jag få sitta på ett flyg 10 timmar i sträck utan att kunna göra något alls. För nu ska vi iväg till HONGKONG! Har inte haft tid att inse faktum än, men det kommer när jag dör freakin-awesome-döden av all coolhet (vadå höga förväntningar?) och får hänga med "mitt folk" som mina nära och kära gillar att skämta om. Sol och 20 grader låter inte heller fel. So long!

2013-12-23

Linje 17

 
Få har missat händelserna i Kärrtorp, både förra veckan när demonstranter blev attackerade av nazister, och igår när 16.000 fler människor samlades för demonstration 2.0. Inte nog med det hölls stödjande manifestationer runt om i många av Sveriges städer, till och med utanför landet. Att se så många människor gjorde mig oerhört stolt. Det här är varför jag älskar Sverige, det här är Sverige i mina ögon. Trots att det fortfarande sker sådant som kräver demonstrationer som dessa, trots att det finns ett parti som SD i riksdagen som dessutom växer, har jag ett starkt förtroende för att större delen av Sveriges befolkning aldrig kommer låta rasism och nazism få en större plats i samhället. Det gäller dock att inte låta rasism normaliseras, varför demonstrationer som dessa är av stort värde - även för att påminna inskränkta människor om vad mitt älskade Sverige är.

2013-11-22

Midnight Talk

 
Nu får det räcka med bilder från Barcelona. USA blir det dock mer av. Utdraget, jag vet. Men det är ganska tacksamt att ha ett stash av bilder och förinställda inlägg, man har alltid något att blogga om, även i perioder som dessa. Deadline för stadsplaneringsprojektet närmar sig, det är knappt två veckor kvar och jag kan säga adjö till min fritid. Denna vecka har varit den tröttaste på länge, and more to come. Men även under trötta och jobbiga dagar, när man sitter på tunnelbanan efter många arbetstimmar och släpar den där tunga väskan med dator och matlådor, känner man ändå tillfredsställelse. Av den enkla anledningen att man gör något man tycker om. 

Jag vet att jag har bloggläsare som fortfarande går i gymnasiet och vissa kanske har ångest över att de inte vet vad de ska göra efter. Jag som ändå hade ett klart alternativ hade också ångest innan studenten, hade till och med någon form av utvecklingskris. Men I'm telling you, när ni hittar er grej, oavsett om det är direkt eller efter några år, eller till och med efter att ha bytt olika jobb och utbildningar, kommer ni att känna en väldig harmoni och stabilitet. Då har du valt en väg och behöver bara följa den och njuta av allt den ger dig (=mycket). Dessutom känns allt mer meningsfullt. Man behöver inte sitta och skriva uppsatser om kolonialismen i Indien eller plugga till prov om atomer, med noll intresse och motivation.

Okej, jag vet inte riktigt var jag vill komma med detta inlägg. Jag vill bara säga att allt ordnar sig, livet blir underbarare med åren och plötsligt sitter man och skakar på huvudet åt hur dramatisk man var en gång i tiden. Har ni ångest tänk över vad den bottnar sig i, vad är det värsta som kan hända och är det verkligen så farligt att det är värt att må dåligt över? Jag vet att ni vet det, jag visste också det, men det kanske behövs en påminnelse ibland. /Amatörpsykologen

2013-10-21

Driving down Highway 1

 
Sista morgonen i San Francisco åkte vi till flygplatsen för att hämta vår hyrbil och börja bila söderut längs Kaliforniens kust. Jag förstår varför Highway 1 ses som en av världens vackraste vägar, miljön var helt otrolig! Vägen är gjord för att man ska kunna stanna vid sidan av hela tiden, och tur är väl det för man vill stanna var tionde meter. Utsikten blev bara bättre och bättre. 

 
Efter mycket turistande till fots i storstäder, med blåsor och skavsår på fossingarna, var det världens frihetskänsla att få bila och njuta av naturen. Senare saknade vi möjligheten att turista till fots, men det kommer vi till. Man behöver alltid lite omväxling och detta var en helt ny upplevelse i det stora landet.

 
Vi stannade vid första bästa strand. Breathtaking, I know. Vi tog ganska snart av oss skorna och sprang, hoppade och julade i sanden i vad som kändes som timmar. Vi doppade även fötterna i iskalla Stilla havet. Det kändes så konstigt att titta mot horisonten och förstå att det inte finns något annat än massa hav fram till Japan och älskade Tokyo, och att jag nu varit från ena världens "ände" till andra. 


Vid Big Sur växlar miljön till mer skog och plötsligt kör man mitt bland enorma trädstammar i ett stort campingområde. Vi utforskade det aldrig ordentligt men vi stannade i ett typiskt amerikanst campinghus för att äta något i deras restaurang. Det gäller att passa på att äta när man hittar mat för det finns verkligen inte mycket längs vägen, varken bensinmackar, restauranger eller möjlighet att ansluta sig till en motorväg. 

 
Solnedgången över Stilla havet var också breathtaking. Men jag rekommenderar att titta på den från stället där man bokat sitt motell. Vi hade missberäknat tiden lite. Även om vi hade väldigt lång tid på oss att köra så gjorde vi väldigt många och långa pauser, och av någon anledning tänkte vi på miles som kilometer, tills vi insåg att det var nästan dubbelt så långt. 



Detta innebar att solen hann gå ner 1-2 timmar innan vi var framme, vilket i sin tur innebar att vi fick köra i mörker där billjusen och reflexer längs vägen är det enda du ser och vi var tvungna att sänka hastigheten ordentligt. INTE KUL när du vet att det är ett brant stup precis bredvid dig och vägen bara blir kurvigare och kurvigare. Som att det inte var nog med det drar dimman över land likt en tsunami. Ser ni det som ser ut som en våg på bilden? Det är dimman! Det slutade med att vi körde 20km/h i mörker och dimma tills vi kom fram till vårt boende i San Simeon. Lesson learned. 



Lana Karat, 22 år, bor i Stockholm men är ursprungligen från Bosnien. Studerar tredje året på arkitekturprogrammet på KTH.



INSTAGRAM




TWITTER