2013-10-17

Bosnians on tour in Kaunas

 
Ännu en stad målad i blått, gult och vitt, ännu en match vunnen. Herregud vilken jobbig match det var att titta på, jag hade sådan ångest när vi efter första halvlek fortfarande inte gjort mål trots att vi förväntat oss minst några stycken. Tankarna flög runt i huvudet om vilken sorg och besvikelse det skulle bli, hur jag skulle radera min instagram, blogg, facebook, hoppa av skolan och flytta till andra sidan världen... Okej, inte riktigt, men nästan. Jag blev galen på Litauerna som kämpade så hårt som att det var deras VM-biljett som stod på spel och inte vår, vi började till och med spekulera om att grekerna betalat dem. Men så kom det där frälsande målet, och den väldigt efterlängtade slutsignalen. Tårar rann i ett enda stort kramkalas. Bara den stunden var värd allt!

2013-10-16

World Cup in Brazil, here we come!


Ja, vad ska man säga? Förutom att BOSNIEN ÄR MED I VM FÖR FÖRSTA GÅNGEN OCH HELA NATIONEN FIRAR! 
Vi åkte till Kaunas i Litauen för att bevittna denna händelse och den underbara stund de blåste av matchen och det stod klart att vi vunnit. Glädjen var total, men ni ser på videon hur det firades i Bosnien! Som vi har väntat på detta efter alla gånger vi har snubblat på mållinjen och ändå hejat om och om igen med ännu mer styrka varje gång. Nu kanske ni oinsatta undrar varför i hela världen bosnier firar som att de vunnit hela VM när chanserna är att vi inte tar oss vidare från gruppspelet. Men bara att kvalificera sig i VM, tillsammans med länder som Tyskland, Spanien och England, är en enorm framgång för vårt krigsdrabbade land som inte hade ett landslag förrän efter kriget 1996, och då de utan några resurser reste runt i en liten sketen buss och gjorde sitt bästa för de visste att bättre tider och nya generationer väntade. 

Men det viktiga att poängtera är att det handlar om så mycket mer än fotboll. En sådan framgång är stor när det det inte går framåt för landet någon annanstans, varken politiskt, ekonomiskt eller socialt. I denna artikel i Aftonbladet citeras en supporter i Sarajevo: "De har ingen aning om vad de gjort för folket här. Vi behöver alla lite Brasilien. Det handlar inte ens om fotboll längre. Det handlar om en känsla som många av oss glömt bort och den yngre generationen aldrig fått uppleva, känslan av att lyckas". I ett land med korrupt och totalt ofungerade politik, där frustration över arbetslöshet och hopplöshet skapar ännu fler motsättningar är framgången i fotbollen något som verkligen förenar hela nationen och alla oss bosnier utspridda i världen.

För mig representerar landslaget landet i mer än bara fotbollen. Landslaget består av människor med olika religioner och bakgrunder men som ändå ser sig som ett lag, ett folk, som älskar och spelar för samma land - en attityd som jag önskar att landets alla folk delade. Och trots motgångarna reser vi oss upp igen, och älskar och hejar helhjärtat gång på gång. Till och med när det känns hopplöst. Under historiens gång har landet rest sig ur flera krig och I'LL BE DAMNED om landet inte reser sig ur denna hopplösa efterkrigssituation som fortfarande pågår 20 år senare, för det är det bosnier gör - reser sig upp. Jag hoppas att denna framgång väckte hopp för framtiden hos befolkningen. 

Det var inte meningen att detta skulle bli en hel artikel men jag vill bara att alla ska veta! Och nu kommer hela världen som kollar på VM att se Bosnien & Hercegovina på kartan. Vi slitit och förtjänat detta. Vi har bland de bästa, om inte det bästa, bortaföljet i Europa (yes, I said it! Ni får gärna referera till en nation som trots sin lilla storlek bokstavligen invaderar städer och tar över hela arenor i kvalmatcher). Klippet nedan la en litauer upp på Youtube, på oss från igår när vi tågade mot stadion i Kaunas, och den andra videon är en lite längre med reaktionerna och intervjuerna med gråtande spelare och reportrar. Har också gråtit ett antal gånger. Mina egna bilder och videos kommer snart, just nu har jag ingen energi kvar.





Trots all denna eufori känner jag att jag måste ta upp något oerhört tragiskt som också funnits i tankarna hela dagen. Tre bosnier miste livet i en bilolycka imorse när de bilade genom Polen, på väg hem direkt från matchen. De var stora supportrar och en av dessa var ledare för en supportergrupp, och även med i en intervju under dagen där han själv säger (nästan som att han anade) att han önskar att alla kommer hem säkert till sina familjer utan några bilolyckor. Livet är så kort och även i de underbaraste stunder händer något så tragiskt. Sätt er aldrig trötta bakom ratten, olyckor sker på en sekund. Tankarna går till deras familjer. Och allt de gjort för landslaget. Vila i frid. 


2013-06-22

Bosnians on tour in Riga - Day 2



Matchdagen! Eftersom nästan alla var bosniersvenskar på båten hade jag för en stund glömt att Riga även skulle vara fullt av bosnier från Bosnien, Tyskland, Danmark, Norge och övriga Europa. Så fort vi lämnade väskorna på Radisson Blu (där alla andra från båten också bodde) gick vi ut på vift, tog kort med massa andra supportrar (det gick knappt att ta ett foto utan indykare) och fortsatte hejarfesten i Rigas centrum.


 
Caféer och restauranger var fulla med bosniska supportrar och på flera ställen spelades till och med bosnisk musik och våra flaggor hängdes upp. Det kändes som att vara i Bosnien när vi satt och njöt i värmen. Letterna var väldigt välkomnande och verkade tycka att det var kul att vi var där. Efter matchen sa en lettländare till och med att vårt besök är bland det största som hänt i staden, att den blev så levande. Aaw.

 
Vi träffade på två trevliga tjejer från Danmark, också urpsrungligen från Banja Luka, som hade den absolut bästa, egendesignade flaggan, "BIH - Ladies on tour". Vi måste se till att fixa en likadan. Observera förresten hur vi ladies lyckades hänga upp flaggan.

 
Moms & daughters från BL. Vi passade på att posa lite med tjejernas flaggor, and so did our parents. Visst är de gulliga?

 
Vi fick höra att det var samling på torget kl 4, och när vi kommer dit upptäcker vi att tågandet mot stadion redan börjat. Och det är det första jag blev missnöjd över - supportertåget. Inget kan jämföras med tågandet i Paris där vi var 20.000 bosnier, men till och med i Estland var det bättre organiserat än denna gång. De flesta var inte med på det och vi kom till stadion två timmar för tidigt vilket blev ett riktigt antiklimax efter att ha kommit i stämning inför matchen. Dessa timmar kunde vi suttit kvar med alla andra som fortfarade festade och sjöng i caféerna. 

 
Den lyckan! Jag tror att denna bild togs efter andra målet. Efter en mållös första halvlek började vi bli en aning nervösa, tills målen började ramla in ett efter ett i andra halvlek. Jag tyckte nästan lite synd om letterna vars lilla klack fortsatte heja hela matchen. Tillslut började vi heja med dem när de ropade "Latvia, Latvia, Latvia". Och trots att de låg under med 0-5 började de heja "Bosnia, Bosnia, Bosnia" tillbaka. Ännu ett aaw-moment. Det är så härligt när en match som denna kan gå vänskapligt till utan bråk och annat onödigt.

 
Efter matchen var det dags för efterfesten som hölls i en av Rigas nattklubbar. Besvikelse nr 2. Vi var helt slut efter två intensiva dagar men var ändå redo att gå all in och fira vinsten med de sista krafterna. Men icke, för artisterna vet tydligen inte vad festmusik är. Enes började bra, han sjöng andras kända låtar och hejarramsor. Tifa var dock en riktig besvikelse, han kommer ut packad och sur och sjunger bara långsamma rockballader, inte ens låtarna som alla kan. Hur tänkte man där? Att vi var där bara för deras skull eller för att vi faktiskt vill fira matchen? What a waste. Vi drog därifrån ganska snart, jag hörde av andra att Tifa inte ens kom ut på scen igen. Men det kanske var lika bra att vi fick lite mer sömn. 


Whatever. Vi vann. Yey!

2013-06-16

Bosnians on tour in Riga - Day 1

Supporterresan till Riga började på allra bästa sätt, på dittills årets varmast dag, tillsammans med världens bästa gäng. Vårt lilla crew bestod av tolv personer med föräldrarna, det kändes som att organisera en klassresa när man skulle handskas med biljetter och liknande. Som väntat var den underbara stämningen igång i samma stund som vi klev på båten och precis som det fina vädret höll det i sig under alla tre dagar. Det finns bara tre saker som jag kommer att klaga på, men det kommer vi till. Det viktigaste av allt är att vi VANN! Med en high five dessutom, 0-5 till Bosnien & Hercegovina. Ni förstår inte vad det betyder för vår lilla nation att vara så nära att placera sig i VM för första gången. Det är svårt att förklara, men det är bara att titta på oss supportrar och hur ihärdigt vi har hejat och hejar trots alla motgångar. We'll get there, aBd.
 
 
De första timmarna spenderades uppe på däck där vi njöt av solen, hängde med andra vänner och bekanta och sjöng med i allsången som uppstod så fort en snubbe drog fram dragspelet. Och där det finns dragspel dansas det inom kort kolo. Med andra ord: The invasion had begun mwahaha.

 
Förkröket gick till som välbekant: Alla är taggade till max, saker och ting börjar spåra och hytten blir allt äckligare och äckligare, och vi har svårare att andas av skratt för varje glas vi dricker, och spiller. I quote: "Mattan dricker mer än er!" - Jasmin. 

 
Sedan var det dags för inför-matchen-festen. ÄLSKAR när alla är så taggade och de bosniska låtarna varvas av hejarramsor. När livemusiken här var slut fortsatte dj:n festen uppe i discot där det också spelades juggemusik. Det kändes som att vi redan firade vinsten.

 
Vi kände oss väldigt utvilade till matchen nästa dag...

2013-06-05

Riga, here we come!

 
Imorgon är det ÄNTLIGEN dags för resan som jag har väntat på sedan lottningen! En båt full av Bosnier kommer lastad till Riga där vi möter Lettland i VM-kvalet. Jag och Jasmin var i Riga för två år sedan, who would have thought att vi skulle dit igen så snart. Jag antar att det kommer vara precis som i Estland 2009, eller Paris 2011, när det blev en invasion av blått, gult och vitt i staden. Båten avgår imorgon och festen börjar så fort vi stiger på, för att förhoppningsvis hålla på likadant i tre dagar (please God, let us win). Tillskillnad från när vi åkte till Estland är det mycket mer organiserat med artister och dj:s och jag vet inte än om det är bättre eller överflödigt för en supporterresa, det återstår att se. För mig skulle det räcka med att sätta på en cd med lite "Bosnom behar probeharao" och "Zivot je bosna" för att komma i rätt stämning. Jag är så taggad att jag spricker! IDEMOOO!!!

2013-03-23

Those nights of victory


Ni läste rätt - VICTORY!!! VM i Brasilien, here we come! Okej, nu ska vi inte ta ut något i förskott men... time to learn samba? Segerkvällen började med att jag och Erna tapetserade rummet i bosniska flaggor, ordet överdrift fanns inte i vår ordbok. Kan man inte vara på läktaren tar man läktaren hem, punkt. När resten av gänget kom tog det inte lång tid förrän glädjefesten drog igång, om och om igen då det blev hela tre mål mot grekerna! Bättre än jag vågat hoppas på! Det mest komiska måste nog ha varit en stund efter det andra målet då alla hoppat på varandra i en lyckoexplosion:
Jag: Erna... Du slog ut en bit av min tand!!!
Erna: FETT VÄRT!!!

2012-10-17

Bosnians on tour

Gårdagens kvalmatcher satte verkligen sina spår på alla sociala medier, även idag. Ingen har nog missat snacket om Sveriges otroliga match. Jag följde dock Bosniens och satt som vanligt och hejade och önskade så innerligt att jag var på plats. Det är det enda tillfället jag verkligen är intresserad av fotboll och hejar med hela hjärtat, och det är en sådan mäktig känsla att stå i klacken. Just nu leder Bosnien gruppen, hoppas att det fortsätter i samma takt. Nästa år lär det bli ett par resor! Satt och tittade igenom bilder och tänkte lägga upp lite tillbakablickar. We all love that, don't we?

Estland - Bosnien 2009, Tallinn

Resan till Estland är fortfarande bland det roligaste och galnaste jag varit med om. Det var tre intensiva dagar med hejande och festande från början till slut. Vi tog färjan till Tallinn och hela båten var en stor fest, i alla hytter i alla gångar och diskotek. Tallinn kryllade av bosnier klädda i blått, gult och vitt. Och vi vann matchen.

Vad små vi var! Eller kanske inte, men tre år känns det en evighet sedan. Två 17-åriga tjejer bland en massa fanaticos.

Hihi, här var jag och Jasmin bara kompisar, kan ni tänka er. Det känns galet längesedan! Det var faktiskt efter denna resa som vi började umgås. Har vi inte förändrats en hel del ändå? 

Efter två intensiva dagar med fest på båten till Estland och matchen där trodde jag att båtresan hem skulle bli lugnare, men ack så fel jag hade, den toppade allt! Vad jag skulle ge för att uppleva det igen...

Det sprutades dricka, det viftades med tröjor och halsdukar, glas krossades, folk stod på bord och stolar och på varandra och skrek det sista man hade kvar av sin röst efter matchen. Jag misstänker att Tallink lämnade discot i våra händer med inställningen "do whatever you want men lämna resten av båten ifred". Det är svårt att fånga stämningen på bild eller film! 



Här är ett klipp av många. Åh, det var en sådan obeskrivlig energi på den där båten hela natten! Besparar er från resten även om det finns galnare klipp, vårt sjungande (skrikande) skär i öronen. 



Det var inte en enda tråkig minut på den resan. Bara man skulle till sin hytt råkade man på ett gäng sjungandes i kalsonger, passande nog på "ovdje niko nije normalan" som betyder "här är ingen normal". Jag har många klipp från denna sjuka resa som jag fortfarande gråter av skratt till, men jag kommer bli slaktad om jag lägger upp dem.

Sverige - Bosnien 2010,
Stockholm

Den här matchen hade vi alla väntat på länge. Hemland mot hem-land. Trots att det var en vänskapsmatch var vi väldigt många bosnier från hela Sverige som samlats vilket fick Råsunda att kännas som hemmaplan för Bosnien. Den finaste stunden var när vi alla applåderade efter Sveriges nationalsång. Det märktes att det var en vänskapsmatch, det var en underbar stämning men ändå inte som den vid kval. Bosnien förlorade tyvärr, men vinst eller inte - med så många bosnier på plats var efterfesten ett måste. 


Frankrike - Bosnien 2011, Paris

Här var vi riktiga krigare som åkte till Paris över ett dygn, utan hotell eller packning, bara för matchens skull. Det var bland det mest uttröttande jag varit med om, men värt allt! Vi var otroligt många som åkt dit för att stödja laget i den avgörande matchen. Trots att Paris är mycket större än Tallinn såg man även här blått, gult och vitt överallt.
 


Det här var så mäktigt. Vi var omkring 20.000 och tog upp en fjärdedel av arenan, och lyckades överrösta fransmännen. Lyckan när vi tog ledningen var obeskrivlig, allt exploderade.


Och självklart kvitterade Frankrike på en orättvis straff. Nu när vi ligger etta i gruppen med flest mål i Europa finns hoppet verkligen om att vi får spela i VM denna gång. Är så jäkla trött på detta snubblande över mållinjen och att möta Portugal i playoff varenda gång. This time... This time.

2011-10-13

Hardcore Bosnians on tour in Paris
























För att inte börja inlägget med bittra svordomar börjar jag istället med att hylla vårt fantastiska lag. De var så bra. De spelade över mina förväntningar och vi förtjänade verkligen vinsten och EM-platsen. Tyvärr slutade matchen 1-1 när Frankrike kvitterade på en orättvis straff, vilket var detsamma som förlust för oss. Oväntat var det inte. Lyckan när vi gjorde mål var helt obeskrivlig och värd hela resan, jag tror att vi alla ramlade av stolarna, men resten av matchen väntade vi på det som alltid händer när vi spelar en avgörande match mot ett av de "stora" lagen. Tillslut kommer domaren ge tillräckligt många kort, tilläggsminuter eller straff för att vi ska snubbla över mållinjen. Vi borde vara vana, men det svider lika mycket varje gång. Det hade varit lättare om fransmännen spöade oss totalt istället. Även icke-bosnier erkänner att vi förtjänade vinsten, till och med vissa fransmän medgav att vi var bättre.

Jag måste även hylla oss, alla bosnier från hela världen som tog sig till Paris för en EM-kvalmatch. Vi var över 20.000 bosnier, en fjärdedel av den fullsatta stadion, och var lika taggade som vanligt. Vi tågade runt och sjöng i ett par timmar innan vi kom till stadion och hade fortfarande energi för att stå upp och heja oavbrutet hela matchen. Jag läste att en fransk reporter sa att det aldrig tidigare hänt att fransmännen överröstats på hemmaplan. Det spelar ingen roll hur många gånger vi snubblar över mållinjen, vi kommer fortsätta att heja med samma hopp. Nästa gång vi behöver hopp är när vi spelar mot Portugal i playoff, igen.




Lana Karat, 22 år, bor i Stockholm men är ursprungligen från Bosnien. Studerar tredje året på arkitekturprogrammet på KTH.



INSTAGRAM




TWITTER